blivandetvillingmamman

Vilken hemsk kväll jag hade igår! Helt övertygad om att det var dax att föda, men icke.... Efter ett par timmar med massa förverkar så somnade jag och sov så gott så! Det är likadant nu i kväll men inte fullt så smärtsamma som dom var igår. Ska erkänna att jag gärna hade fött nu även om det är liiite förtidigt men jag pallar verkligen inte me detta snart. Jag känner mig som en fånge i min egen kropp som jag hatar mer än något annat nu förtiden! Att jag hade gått upp 4kg på 2 veckor gör ju inte saken ett dugg bättre! Förra gången hade jag inte gått upp ett gram sen PANG 4.kg på en gång! Jävla skit! Hos bm gick det bra trots vikten hjärtljuden låg på 130 och 134 magen har nu växt till 42cm och bebisarna ligger fortfarande med rumpan ner... På måndag ska vi på ul och kommer då förmodligen att få en tid för kejsarsnitt, det värsta som jag kunde tänka mig. Folk säger till mig att det viktiga är att dom kommer ut friska etc etc men jag blir lika irriterad varje gång jag hör det! Visst det är viktigast att dom kommer ut friska men när man uttrycker sin oro så ska den bara tryckas ner och stoppas under mattan och inte pratas om! För nej inte ska man väl prata om jobbiga saker inte!! Allt ska jämt vara rosa moln och så jävla bra hela tiden. Men tyvärr är inte livet så! Jag kan redan nu föreställa mig hur set kommer bli efter snittet (om det blir snitt) anledningen till att jag är så orolig för just snitt är att jag är rädd att hamna i samma mörker som jag var i efter det att Tova föddes och det var hemskt. I ett år mådde jag så dåligt och det fanns ingen som hjälpte mig och jag kan nästan se mig själv må så dåligt efter ett snitt jag vet inte varför det bara känns så. Säger någon till mig att jag inte ska tänka så så blir det en smäll på näsan;) man kan inte hjälpa hur man tänker och jag tänker minsann inte sopa mina känslor under mattan och inte prata om dom!